Strandhugg Förlag

Inledning

Östergötlands skärgård sträcker sig från Kännö och Penningskären längst ut i Bråviken i norr till några sjömil nedanför Örskär och Nisseklabb i söder, en sträcka av cirka 60 km. Avståndet från de yttersta skären in till fastlandet i väster varierar mellan som minst cirka 5 km från Svarta Utterklabben in till Arkösund längst ut på Vikbolandet och som mest drygt 20 km från Marskär nästan ute på öppet hav sydost om Aspöja in till Ramsdal och Sankt Anna. Jämfört med Stockholms skärgård - cirka 150 km lång och upp till 80 km bred, med mer än 30.000 öar, holmar och skär, 10.000 bofasta och 50.000 fritidshus (http://sv.wikipedia.org) - är Östergötlands betydligt mindre, men trots allt den näst största skärgården i Sverige till yta och antal öar. Detta exemplifieras också i läkaren och nesofilen (öälskaren) Anders Källgårds bok Sveriges Öar [2013]. Han presenterar där en genomgång av de 392 svenska öar som saknar fast landförbindelse men har fast befolkning eller har haft det någon gång efter år 1900. För de tre delar som utgör Östergötlands skärgård var antalet öar med åretruntboende begränsat. I Arkösunds skärgård (Norrköpings kommun) redovisas 5 stycken sådana öar, i Sankt Annas skärgård (Söderköpings kommun) 17 stycken och i Gryts skärgård (Valdemarsviks kommun) 10 stycken. Detta kan jämföras med Stockholms och Roslagens skärgård som delades in i tio delar med ett totalantal fast bebodda öar av 175 stycken. Även en till ytan och antalet öar betydligt mindre skärgård som den i Bohuslän och Västergötland hade så många som 53 fast bebodda öar, alltså betydligt fler än i Östgötaskärgården.

Dessa förhållanden återspeglar det faktum att den senare även brukar kallas ”den bortglömda skärgården”. Både den fasta bebyggelsen och fritidsbebyggelsen är här avsevärt mycket glesare än till exempel i Stockholms och Göteborgs skärgårdar. Till en del kan detta bero på att kuststäderna i Östergötland ligger långt in i djupa vikar, på betydande avstånd från den egentliga skärgården: Norrköping längst in i Bråviken, Söderköping längst in i Slätbaken och Valdemarsvik längst in i Valdemarsviken. Östergötlands kust har också saknat och saknar fortfarande - med undantag av Norrköping - större industrier, statliga verk och militära baser. Detta har sannolikt varit en bidragande orsak till att Östgötaskärgården lämnats åt sig själv och att gamla näringar som jordbruk, fiske och jakt här har präglat tillvaron längre än i andra skärgårdsområden. Samtidigt har förutsättningarna för nya verksamheter varit begränsade när de gamla näringarna blivit olönsamma. Detta har i sin tur lett till en omfattande utflyttning. Ungefärliga siffror för hur befolkningsutvecklingen sett ut finns i den ovan nämnda boken Sveriges Öar [Källgård, 2013]. Runt år 2012 var den fasta befolkningen i Sankt Annas (101 stycken), Gryts (58 stycken) och Arkösunds (29 stycken) skärgård 188 personer. Drygt 100 år tidigare (år 1900) var motsvarande siffra drygt 850 stycken och i mitten av 1800-talet cirka 950 stycken. Denna utflyttningsvåg har tillsammans med en relativt begränsad fritidsbebyggelse lett till att Östergötlands skärgård idag är mer orörd än andra skärgårdar. Detta är i sig en tillgång och lockar bland annat till sig seglare och båtfolk från när och fjärran. För den som så önskar är det här inga svårigheter att hitta en ”egen ö” att lägga till vid.

Med tanke på de ovan beskrivna omständigheterna är det inte förvånande att den dokumentation som finns i litteraturen är avsevärt mycket större för Stockholms än för Östergötlands skärgård. I det förra fallet finns stora monumentala verk som Stockholms Skärgård från början av 1950-talet med bidrag av en mängd välkända författare och forskare [Selander, 1954]. Ett annat tidigt mästerstycke som i ord och bild beskriver den yttersta delen av skärgården är Skärgårdshav av Erik Jonson [1939]. Denne var en stor inspirationskälla för många andra skärgårdsskildrare, däribland författaren Sven Barthel och konstnären Roland Svensson. Dessa utkom några år senare med sin första större gemensamma bok med titeln Gillöga – En Utskärgård [Barthel & Svensson, 1945]. Två liknande verk av dessa två skildrare av Stockholms övärld är Skärgård och Svenska Lillö [Barthel & Svensson, 1952, 1973]. Roland Svensson var inte bara en fantastisk ömålare utan även en berättare av klass, vilket bland annat illustreras i boken Skärgårdsliv i Gången Tid [Svensson, 1961]. En annan utmärkt skildrare speciellt av Roslagen var Sten Rinaldo med böcker som Skärgård i Förvandling [1968], Till Utskären [1970], Överraskningens Öar [1974], Vägen till Skarv [1978] och Dagar och Sekler i Skärgården [1986]. Ett fotografiskt praktverk i Erik Jonssons anda gavs i mitten av 1990-talet ut av Jeppe Wikström under titeln Havsskärgård [1994]. En viktig roll för utvecklingen i stort inom Stockholms skärgård liksom för dokumentationen om dess natur, människor och kultur har spelats av Skärgårdsstiftelsen i Stockholms Län (www.skargardsstiftelsen.se). Den bildades 1959 och har under årens lopp gett ut en lång serie ”vänböcker” i ord och bild, däribland återutgivningar av några av de ovan nämnda klassikerna. Jubileumsåret 2009 satsade man lite extra och gav ut ett större verk – En Värld av Öar [Triberg, 2009] – som ger en bred översikt över natur och liv i skärgården. En storslagen skildrare av Stockholms skärgård, om än i romanens eller novellens form, som också bör nämnas är självklart August Strindberg med verk som Hemsöborna [1887], Skärkarlsliv [1888] och I Havsbandet [1890].

Som redan nämnts är dokumentationen om Östgötaskärgården påtagligt sparsammare. En av de äldre beskrivningarna som existerar återfinns i den avhandling som Johannes Enholm 1754 presenterade vid den Kungliga Akademin i Åbo under titeln Enfalliga Anmärkningar om Öst-Giötha Skäre-Boars Öfliga Fiskesätt i Östersiön [Enholm, 1754]. Under sitt arbete med att studera fiskemetoderna i Östgötaskärgården gjorde han följande iakttagelser: ”utseendet av denna skärgård är av naturen så väl och behagligen anlagd, att konsten aldrig kunde pryda den bättre - härliga öjar och holmar omgivna, vilka av gräsmarker och löfskog så beprydas och utsiras att åskådaren inte utan sinnenas besynnerliga förlustande kan här betrakta naturen i sin fägring”. Etthundraåttiofem år senare publicerade den tidigare nämnde skildraren av Stockholms skärgård, Sven Barthel, ett stort och unikt verk om Gryts yttre skärgård (det var i praktiken här han startade sin karriär som skärgårdsförfattare). Under åren 1932 och 1933 bodde han på den oskiftade ön Harstena och återgav i samarbete med konstnären Rolf Mellström naturen och livet där ute. Detta präglades då fortfarande av gamla näringar som jordbruk, fiske samt säl- och sjöfågeljakt [Barthel & Mellström, 1933]. Ytterligare sexton år senare utgavs boken Natur i Östergötland [Fries & Curry-Lindahl, 1949] med flera kapitel rörande skärgården. Lars Eckerbom [1949] ger en allmän beskrivning av skärgårdslandskapet och dess djurvärld medan John Axel Nannfeldt [1949] bidrar med några glimtar från växtvärlden. Sven Barthel [1949] berättar om Harstena i försommartid och Christian Hessle [1949] om fiskar och fiske vid Östgötakusten. Drygt trettio år senare gav Gryts Hembygdsförening [1981] ut en närmare sexhundra sidor lång bok med titeln Gryt – förr och nu. Ännu knappt femton år senare ägnade Östergötlands Länsmuseum sin årsbok för 1995 åt skärgården med en återblick på dess natur, historia och liv i äldre tider [Eriksson med flera, 1995].

En som har ägnat en stor del av sitt liv åt att vårda ölandskapet - och inte minst familjens egna ö Grönsö i Gryts skärgård - är Per Gräslund, grundare och under många år ordförande i Gryts Skärvårdsförening (www.gryt.se/foreningar/gryts-skarvardsforening). Denna sammanslutning bildades 1994 och har som målsättning: ”För en brukad och bebodd skärgård med rent
 vatten och rikt biologiskt liv i ett väl hävdat och med ömsint
 omtanke bebyggt kulturlandskap”. ”Föreningen verkar för att Gryts skärgård skall förbli bebodd och brukad av bofast skärfolk. Endast därigenom kan dess 
friska karaktär och dess levande kulturlandskap behållas och utvecklas. Bofasta skärbor måste få sådana ekonomiska och sociala villkor att de kan bo och överleva i skärgården”. Denna kulturhistoriska insats illustreras på ett strålande sätt i Peter Gerdehags och Tell Johanssons dokumentärfilm Den vackraste ön, som flera gånger visats i Sveriges Television [Gerdehag & Johansson, 2009]. Per Gräslund har dessutom en imponerande bokproduktion bakom sig med tre stora verk. I de två banden med titeln Kråkmaröborna – skärbor i Gryts socken ges en närmast vetenskaplig redogörelse för Skärbornas och skärhemmets historia från 1400-talet fram till modern tid [Gräslund, 2003a, b]. En uppföljning till dessa två alster kom några år senare i form av boken Där havsvågen ligger på med bidrag om en trakt och dess folk från olika tider av Per Gräslund själv, hans far Helge samt hans farfar Albert [Gräslund, 2008].

En serie personliga betraktelser över Sankt Annas skärgård sammanställdes av grevinnan Louise Montgomery (född Mörner och tidigare gift Stenbock) under rubriken Saga och Sanning om Sankt Anna och Skällvik [Montgomery, 1971]. Denna del av skärgården har i ord samt med egna teckningar och målningar också beskrivits av Tord Kempe i två böcker, Sankt Anna och Gryt [Kempe, 1983] respektive Utsikt från Brottskären [Kempe, 2001]. Under förra året kom på liknande sätt en skildring av natur och kultur i Sankt Anna skärgård med text och egna illustrationer av Dag Södling [2013].  En av de större och bördigare öarna i Sankt Anna med flera jordbruk fortfarande i drift är Aspöja. En tillbakablick över dess historia har presenterats i ett kompendium av Folke Sandell med teckningar av Boel Mårtensson, båda invånare på ön. Kallsö, en annan av de fortfarande idag aktivt brukade öarna i Sankt Anna, har på liknande sätt beskrivits i skrift av Ester Bölja-Bergström (okänt år). Arkösunds skärgård är knapphändigt beskriven i litteraturen och här finns främst mindre publikationer i häftesform att tillgå. Författaren Amadeus Bianchini kom en mörk kväll hösten 1917 med den smalspåriga järnvägen till Arkösund som turist och tog in på järnvägbolagets hotell. Under sin vistelse kom han att göra en mängd besök runt om i skärgården, bland annat på Arkö, Viskär och fyrplatsen Alen uppemot Bråviken. Sina iakttagelser av människor och natur samlade han senare i en liten skrift med titeln Vikbolandet Hösten 1917 [Bianchini, 1919].

Ett liknande dokument om Arkösunds skärgård har publicerats på Internet i form av utdrag från bergsingenjören Gösta Heijkorns memoarer presenterade av hans dotterdöttrar Ninna och Mira (http://heijkorn.blogspot.com/2009/08/sommaren-pa-viskar-viskars-fyr.html). Den då 20-årige Gösta Heijkorn kom tidigt i juli 1901 till Arkösund för att i lugn och ro kunna plugga till en tentamen på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm i början av hösten. Han tog till en början in på pensionatet i Arkösund, men för att göra sin vistelse billigare flyttade han efter en kort tid ut till fyrmästaren Karl Johan Malm och hans fru Ida Sofia på Viskär just sydost om Arkö. Här blev han sedan kvar en stor del av sommaren och blandade pluggandet med utflykter i den omkringliggande arkipelagen. Minnena från denna tid tecknades långt senare ned i form av ett antal kapitel i den levnadsbeskrivning som Heijkorn sammanställde under 1940- och början av 1950-talet. Dessa ger några personliga och tidstrogna smakprov från denna skärgårdsdel för mer än 110 år sedan. År 1995 gav Föreningen Fritid Arkösund vidare ut en skrift för att uppmärksamma Arkösunds 100-årsjubileum [Andersson med flera, 1995]. En rad lokala personer beskriver där i text och med äldre fotografier samhällets historia med avseende på sådant som byggande av den smalspåriga järnvägen från Norrköping ut hit (Vikbolandsbanan), bebyggelse och befolkning, näringsliv, djur och natur, med mera.

Helt nyligen har Länsstyrelsen i Östergötland gett ut en bok med titeln Upptäck Östergötlands Skärgård [Svedlindh, 2014]. Under medverkan av sakkunniga som naturvårdsförvaltaren Martin Larsson, biologen Lars Gezelius och vattenekologen Maria Åslund presenteras i denna skärgårdsguide en introduktion till ett femtiotal öar och andra platser runt om i den östgötska arkipelagen. I början av boken ges dessutom en mer allmän beskrivning av skärgårdslandskapet med dess geologi, växtlighet och djurliv. Man tar där även upp de förorenings- och övergödningsproblem som berör den känsliga vattenmiljön i Östersjön.    

Ur historisk synpunkt har Östergötlands skärgård alltid utgjort en viktig vattenväg, både för transporter till och från andra delar av Sverige men också till och från Östgötastäderna Norrköping, Söderköping och Valdemarsvik. Av denna anledning har lotsverksamheten länge utgjort en viktig funktion i skärgården och gett arbetstillfällen åt det som i olika epoker kallats ledsagare, styremän eller lotsar. Redan under 1200-talet lät den danske kungen Valdemar Sejr (1170-1241) utarbeta en kortfattad redogörelse för sjövägen från Utlängan i sydöstra Blekinge (tillhörde vid denna tid Danmark) inomskärs utefter den svenska kusten upp till Arholma i Uppland och därifrån vidare till Ålands och Finlands skärgårdar samt slutligen över Finska viken till Estland (som också det då tillhörde Danmark), en sträcka om totalt cirka 525 sjömil (97 landmil). Detta dokument brukar kallas ”det danska itinerariet” (vägvisare) och den återgivna vägen Kung Valdemars segelled, senare beskriven av arkeologer och historiker i en bok med samma namn [Flink med flera, 1995]. Leden följde i stort den inomskärsled som gäller fortfarande idag men vissa skillnader föreligger. I sammanhanget ska noteras att vattenståndet på 1200-talet var cirka tre meter högre än idag. Det betyder att många av dagens större öar på den tiden var mindre arkipelager bestående av ett flertal holmar och skär. För dåtidens inte alltför stora båtar fanns också många lämpliga sund som idag har grundat upp och växt igen.

Utvecklingen av lotsväsendet i Östergötlands skärgård från 1500-talet fram till början av 1900-talet har beskrivits i en doktorsavhandling av Ulf Bergman [1995]. Han beskriver där hur lotsgärningen initialt var en bisyssla för öbor (bönder, fiskare, jägare) som fick skattelättnader för att ledsaga i första hand kronans skepp men även handelssjöfarten genom skärgården. I takt med att fartygen blev större och trafiken intensivare krävdes så småningom allt större yrkesskicklighet. Detta ledde till att lotsyrket med tiden alltmer professionaliserades och fram emot mitten av 1800-talet blev en heltidssysselsättning. Vid slutet av 1700-talet och början av 1800-talet fanns åtminstone ett tiotal lotsplatser i Östergötland. Därefter började en successiv sammanslagning och antalet platser varifrån lotsning utfördes minskade stadigt. På Arkö i den norra delen av skärgården tillsattes redan i mitten av 1500-talet en lots eller styreman som det då kallades. Arkö lotsplats kom också att bli en av dem som längst fanns kvar, innan verksamheten 1968 flyttades över till Oxelösund i Södermanland. Anläggningen på Arkö kom senare att ombildas till en kursgård i Sjöfartsverkets regi och har bland annat använts för sjöräddningsutbildning. En av de sista mästerlotsarna på Arkö var Carl-Axel Färnstrand. Han har i ett drygt 70 sidor långt häfte beskrivit stationens historia under 100-årsperioden 1877 till 1977 [Färnstrand, a]. I ett annat häfte av liknande karaktär och storlek har han skildrat Arkö ur ett bredare perspektiv [Färnstrand, b]. Idag finns inte längre några lotsplatser kvar i Östergötland, vilket till stor del beror på att fartygstrafiken numera i huvudsak går utomskärs. Den lotsning som fortfarande förekommer sköts från Oxelösund i norr respektive Kalmar i söder.

Avsikten med denna bok är att beskriva ett drygt tiotal öar och skär längst ut i Östergötlands skärgård. Flertalet utmärks av att de vetter mot öppet hav och alla har en historia med mänsklig aktivitet att berätta. Många av dem är numera övergivna men sjöd en gång i tiden av liv och verksamhet på ett sätt som idag kan vara svårt att inse vid ett besök. De fakta om äldre tider som presenteras kommer till stor del från citerad litteratur. En mängd information har dessutom inhämtats från folkräkningar, husförhörslängder, bouppteckningar, lagfartsböcker och andra skrifter tillgängliga genom Riksarkivet, Landsarkivet i Vadstena samt databaser som Arkiv Digital. Data om fornminnen har erhållits från Riksantikvarieämbetet (RAÄ), bland annat via databasen Fornsök (www.fmis.raa.se). En mängd uppgifter har även erhållits genom lokala besök och samtal med skärgårdsbor alltifrån Lindöja i norr till Björkskär i söder. Vår resa börjar i norr i den yttre delen av Bråviken, nära gränsen mot Södermanland. Merparten av öarna här tillhör det gamla skärgårdshemmanet Lindöja nordost om Arkösund och en stor del av dem ingår också i Bråvikens Naturreservat (mer än 9 000 hektar stort varav dock bara lite mer än 400 hektar är land/öar). Flera av de öar vi kommer att besöka i början av vår resa tillhör Lindöja, eller det som Evert Taube kallade ”Bergströms rike - sammansatt av lika många öar som året har dagar” när han i början av 1920-talet tillsammans med två vänner passerade i den gaffelriggade kostern Ellinor på väg från Stockholm runt Sveriges kust till Marstrand, Koster och Norge [Taube, 1923]. Än idag, nästan hundra år senare, är det fortfarande ättlingar till denne Bergström som innehar Lindöja med tillhörande skärgårdsområde.

Vår första anhalt efter Lindöja är Marö och tre närliggande kobbar vid namn Benö Tallholm, Rågets Tallholm och Rågetsklunten. Här verkade under andra hälften av 1800-talet ett stenhuggeri som levererade gatsten med mera inte bara inom Sverige utan också till andra delar av Europa. Ännu lite längre österut, där farleden tar ett språng över den yttersta delen av Bråviken upp emot Vinterklasen och Södermanlands skärgård utanför Oxelösund, ligger ett litet kalt skär vid namn Lilla Alen, inte mycket mer än 50-60 meter i diameter och försett med ett stångmärke. På dess plats fanns tidigare en fyr och intill denna en liten stuga i vilken en fyrvaktare med fru och tre barn bodde och verkade under en femtonårsperiod i slutet av 1800-talet. Ett par sjömil sydväst om Lilla Alen ligger den betydligt större ön Korsö, som också tillhör Lindöjahemmanet. Ute på den östra och högsta delen av Korsö finns ett stort imponerande röse med anor från äldre bronsåldern, det vill säga perioden 1500 till 1100 år före Kristus. Med tanke på den senare landhöjningen hade Korsö vid denna tid karaktären av en samling mindre och betydligt lägre öar än idag. Det är en fascinerande tanke att människor åtminstone periodvis kan ha bott här ute för så mycket som 3.000 år sedan eller mer.

Om vi återgår till farleden utanför Korsö och fortsätter ett par sjömil söder ut passeras den del av Arkö som vetter ut mot öppet hav. Uppe på en bergknalle ses där ett klassiskt sjömärke med anor från slutet av 1700-talet, Arkö Båk. Det är idag ett 20 meter högt torn med en röd- och vitmålad sida vänd utåt havet. Cirka en och en halv sjömil ut i detta ser man en grånad, drygt hälften så hög båk belägen på ett litet kalt skär, Svarta Utterklabben. Dessa två båkar ingick en gång i tiden i den farled som från havet ledde in mot Östgötakusten och vidare mot städerna Norrköping och Söderköping. Denna inseglingsled kompletterades 1894 med en fyr placerad på Viskär utanför Arkös sydöstra del. Fyren är numera släckt men utgör tillsammans med tillhörande fyrvaktarstuga en sevärdhet för passerande båtar. Uppe på berget inte långt ifrån fyren ligger även en gammal lotsutkik med tillhörande bostad. Två av de första öarna som farleden passerar nedanför Arkö är Kopparholmarna. Deras namn går tillbaka till 1700-talet då man ska ha letat koppar här. Om man från Kopparholmarna fortsätter söderut i den gamla skutleden (en knapp sjömil utanför den ordinära leden) nås efter en dryg sjömil Bergön. Östra Kopparholmen och Bergön övergick under 1930-talet i Kronans ägo och man uppförde här ett antal kanonvärn i syfte att skydda Östgötakusten. Alla kanoner är numera borttagna och Kopparholmarna har blivit ett populärt bad- och utflyktsmål i Norrköpings kommuns regi med reguljära båtturer från Arkösund under sommartid.

För att få uppleva den allra yttersta delen av Sankt Annas skärgård går vi mellan Bergön och Birkskär ut åt öster och sedan söderut utanför Tyxholm, ned mellan Yttre och Inre Brunnskär, på utsidan av Dromhals, och sedan ned åt sydväst mot Filiputtöarna och Melskär. Den utskärgård med låga och till stor del kala skär som finns här påminner i mångt och mycket om Stockholms havsskärgårdar, sådana som Stora och Lilla Nassa, Gillöga, Kallskär, Fredlarna med flera (se [Wikström, 1994]). Liksom där finns det i Sankt Annas yttre delar rikligt med undervattensgrund som seglarna måste hålla reda på. Melskär, målet för den här etappen, ligger intill den gamla skutleden och hörde en gång i tiden till fiskehemmanet Lammskär längre in vid den nuvarande farleden. Ön tillhör idag Sankt Annas Naturreservat och förvaltas av Länsstyrelsen i Östergötlands Län. Där finns en gammal fiske- och jaktbod som upprustades och tillägnades vår nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, inför hans 50-årsdag år 1996. Stugan är utan avgift tillgänglig för allmänheten och här brukar inte minst kanotister stanna till för att vila och sova över. Lite längre ner i samma del av skärgården går vi in och besöker Stora Gråskär. Detta utskär tillhör ett hemman på Kallsö, en större ö belägen i den inre delen av Sankt Anna skärgård. Liksom Melskär är det här en ö som man förr speciellt under vår- och sommartid brukade ligga ute vid och fiska samt jaga sjöfågel. På Stora Gråskär finns en gammal genuin bod från denna tid bevarad i ursprungligt skick.

Från den trånga hamnen på Stora Gråskär far vi vidare söderut i ytterskärgården, ner mellan Stora Tallskär och Runnskär, innanför Röskär och Stickelskär, och slutligen över Bockskärsdjupet och Turmulefjärden in i hamnviken på Harstena i norra delen av Gryts skärgård. Vi lägger till invid Elof Magnussons gamla båthus där det brukar gå att köpa både färsk och rökt fisk. På övervåningen drivs sedan flera år en restaurang som sommartid serverar lunch och middag. Ställets existens annonse-ras genom en skylt på gaveln som möter båtgästerna när de kommer in i viken samt en välkomstmålning på dörren intill ingången. Fisk och sjöfågel är några av de rätter man specialiserat sig på. Harstena är på många sätt unikt och en av de mest besökta öarna i Östgötaskärgården. Inne i den för alla vindar skyddade hamn-viken finns uppemot ett femtontal gamla båthus. Den gamla bybebyggelsen ligger samlad runt en grässlänt öster om viken. Som nämnts tidigare har författaren Sven Barthel i en bok med titeln Harstena [1933] beskrivit hur människor levde och försörjde sig här på 1930-talet och tidigare. Inte minst känt är den omfattande säljakt som försiggick på Själbådarna ut mot öppna havet. I övrigt var det främst fiske och i viss grad jordbruk man levde av. Vid tiden när Barthel skrev sin bok var antalet fast boende på Harstena 71 stycken. Som störst var befolkningen cirka hundra år tidigare, drygt 80 stycken [Källgård, 2013]. Idag finns endast få åretruntboende kvar (främst pensionärer) och endast några enstaka som får sin utkomst här. Flertalet av husen på ön är idag fritidsbostäder och används huvudsakligen sommartid.

När besöket på Harstena är klart åker vi söderut genom byviken, vidare sydväst nedanför Hässelön, ut mellan Iskär och Sandgärdet och sedan in i den lilla hamnviken på östra sidan av Grönsö. Detta är Per Gräslunds och hans familjs ö som omnämndes tidigare i samband med litteraturgenomgången. Ön har numera skyddsstatus och de hus som finns kvar från den tid då den drevs som två skärgårdshemman kommer att bevaras. För att skydda den ursprungliga karaktären har det vidare bestämts att ingen ny bebyggelse ska uppföras. Dessutom sköts markerna och speciellt de gamla ängarna varifrån foder till djuren skördades på ett gammaldags och varsamt sätt, bland annat genom att använda liar istället för moderna maskiner. Detta har varit av stor betydelse för floran och en större blomsterprakt än den på Grönsö om våren är svår att hitta [Gräslund, 2008; Gerdehag & Johansson, 2009]. Några sjömil österut från Grönsö, utanför Inner- och Ytterö ligger Lökskären, två nästan sammanvuxna öar med fri horisont i flera väderstreck. Vid besök på dessa karga skär är det svårt att förstå att det på 1700-talet bodde fem familjer med varsin ko här [Boquist & Gräslund, 1992; Gräslund & Boquist, 1995]. Den främsta försörjningskällan var dock fisket. Både på grund av svårigheterna att klara sig här ute samt tvister med invånarna på den större ön Kråkmarö kom Lökskären att överges i början av 1800-talet.

Fyra till fem sjömil sydsydväst om Lökskären ligger Häradskär, också det exponerat mot öppet hav. Häradskär var redan under medeltiden en populär fiskeplats och sedan mitten av 1600-talet fanns det här fast bosatta [Fahlbeck, 1995]. Genom sitt strategiska läge vid infarten mot Östergötlands skärgård i söder fick ön även tidigt betydelse som lotsplats. Det första sjömärke som restes på Stångskär på sydöstra sidan av Häradskär (nästan sammanvuxna) var en stång med en upp-och-nedvänd tunna upptill. För att på ett bättre sätt märka ut farleden upp mot Barösund mellan Fångö och Kättilö restes i mitten av 1700-talet en 30 meter hög klocktornsliknande träbåk på Stångskär. Därefter dröjde det mer än hundra år innan den fyr ritad av Gustav von Heidenstam som fortfarande står på platsen 1863 ersatte båken. Den senare revs då och virket användes för att bygga en ny lotsbrygga. Fyren elektrifierades 1960 och då lämnade den siste fyrmästaren ön. Under senare delen av 1700-talet bodde som mest sju lotsfamiljer här. Liksom i andra delar av skärgården avtog lotsningsverksamheten så småningom allt mer och 1968 drogs lotsplatsen in.

Vidare ner mot sydväst men fortfarande med öppet hav utanför sig ligger Björkskär, den sista anhalten på vår expedition genom de yttre delarna i Östergötlands skärgård. Liksom de två senaste stationerna var Björkskär redan på 1600-talet ett betydande fiskeläge. Till största delen var det fiskare från Söderköping som för säsongsfiske kom ut hit. Fram till 1730-talet fungerade ön som ett slags skärgårdsfilial till Söderköping, då stadens rättigheter avskaffades. En viktig anledning till detta var att den nye ägaren till godset Fågelvik inne i Valdemarsviken, lantmarskalken Arvid Horn, inte längre ville upplåta fisket på Björkskär till Söderköping [Helmfrid, 1995b]. En karakteristisk bebyggelse med låga ryggåsstugor, som fortfarande till viss del finns bevarade, växte upp på Björkskär. Fiske och sjöfågeljakt var de viktigaste näringarna men bristen på odlingsbar mark gjorde det ändå svårt att klara sig härute. Detta är också bakgrunden till benämningen ”den fattigaste av alla öar i Gryt”.